Förlossningsberättelse

Tänkte försöka mig på en liten förlossningsberättelse som de flesta andra gör på sina bloggar. Kan vara bra att skriva om det för att se vad man minns och även för att "bearbeta" det.

Efter att ha gått över två veckor utan att det hänt något gick slemproppen på måndag morgon (7:e) och jag fick en molande värk i ryggen som jag tyckte var som mensvärk och förmodligen ingenting. Alla andra trodde dock att det nu hade kommit igång och väntade sig väl bebis dagen efter i princip. På tisdag hade vi tid för överburenhetskontroll och då var livmodertappen fortfarande långt bak. Även den dagen hade jag värkar men än så länge gick det helt okej. På onsdagen däremot gjorde det ont som tusan ibland och på kvällen tog Fredde beslutet att vi skulle åka in så jag fick sova. Väl där på förlossningen gjordes en ctg-kurva och det visade sig även att jag helt plötsligt var öppen 1 cm (eh wow, endast 9 sega cm kvar var tanken då...) och barnmorskan tyckte definitivt att jag skulle stanna och få en sovdos för annars skulle jag inte kunna sova. Fick då den där dosen och sov väl helt okej.

På torsdag kl 10 gjordes första kontrollen för dagen. Ny kurva och då visade det sig att jag var öppen 3-4 cm. Det var tal om att ta hål på hinnan men i och med att jag hade migrän avvaktade vi till kl 14. Kl 14 drog det då igång med buller och bång kan man väl säga. Lillan fick en elektrod på huvudet så man skulle kunna hålla koll på henne hela tiden. Det togs hål på hinnan och vattnet började forsa ut (märklig känsla). I med epidural och på med värkstimulerande dropp. Och så låg jag då i flera timmar och plågades med värkar. Var upp och gick ibland men det var rätt omöjligt då det var så många slangar och maskiner kopplade på mig och bebis så jag fick nöja mig med att stå upp. Dessutom var jag så sömnig hela förlossningen (förmodligen gode drogad) så jag låg och halvsov tills jag vaknade av en värk. Timmarna gick och dom kollade med jämna mellanrum hur det gick samt ökade droppet och ibland även epiduralen då jag låg och kved som en jag vet inte vad ibland.

Lillans huvud låg vid bäckeningången vid igångstartningen och hade 2 timmar senare kommit ner ett "steg" (om man kollar på pappret) och där stannade hon resten av förlossningen. Klockan 22 var jag fortfarande bara öppen 7 cm och där stannade det av tydligen för jag låg kvar på 7 cm i tre timmar. Droppet var på slutet höjt så mycket det bara gick och jag fick så mycket epidural som det gick att få men hade ändå så förbannat ont. En läkare kom in till slut och kollade lite grann (förstod nu efteråt att dom förmodligen kollade då om det skulle gå att göra ett snitt om det skulle behövas)....

Kring 00:00 sa barnmorskan att vi inte skulle plåga mig så länge till och då var jag så slut och dom orden var väl ganska rätt då så efter det låg jag bara och väntade på att dom skulle stänga av allt. Jag hade så ont och var så slut så jag låg och grät och var så förbannad på "den där idioten till barnmorska som höjde droppet till 90" och var bara allmänt arg. Jag var påväg hem redan före det men barnmorskan tyckte såklart inte att det var någon bra idé. ;) (Jag var även arg när jag hade värkar för jag ville koncentrera mig och var arg när dom skulle peta på mig just då så jag viftade bort alla och liksom "schhhh!!!" Fredde som känner mig visste om detta från början var duktig och visste ganska exakt när han skulle prata med mig och inte. :))

Timmen det tog för barnmorskan och läkaren att bestämma sig för snitt (jag bad om det till slut, ville bara att bebisen skulle komma ut och jag kände till slut i varje värk att det gjorde ont där uppe där hon låg istället för någon annanstans) var den längsta timmen i hela mitt liv. Till slut kom dom dock in och stängde av allt och det var såååå skönt. Värkarna försvann i princip direkt, hade bara pyttesmå egna, så min kropp hjälpte alltså inte till sådär jättemycket. Vi fick båda två byta om och narkosläkaren kom och pratade med oss. Sen helt plötsligt så kom dom in och sa att nu kör vi. Så då bar det iväg till en operationssal där jag fick en massa slangar överallt för att dom skulle kunna hålla koll på allt. Ryggbedövningen lades och hips vips var mina ben borta. Det om något var en märklig känsla. Jag kände hela tiden att dom var och höll på kring magen men det gjorde såklart inte ont. Benen däremot, dom fanns bara inte!

Det tog inte många minuter efter att dom började förrän man hörde ett argt skrik och ute var hon, en fin "liten" flicka som vägde 4410 gram och var 54 cm lång. Barnmorskan visade henne åt mig men jag såg knappt något för jag hade inga glasögon och var så borta av hela dagens händelser, och sen sprang hon iväg med Fredde efter sig. Kvar låg jag och fattade förmodligen ingenting, haha. Till slut kom Fredde ut med henne igen och han var så stolt och satt och höll i henne och tittade på henne hela tiden. :) När jag äntligen var ihopsydd så fick jag lillan bredvid mig i sängen och vi åkte iväg till uppvaket. Där ringde vi sen till våra mammor och berättade att hon äntligen var ute och jag kan lova er att man hörde en lättnadens suck hos båda två. Mer än så minns jag faktiskt inte av samtalet, haha!

Alltså, det är inte lätt att minnas allt såhär i efterhand märker jag nu. Dessutom var jag så borta hela tiden kändes det som. Hade ju 38.8 i feber också vilket man tydligen kunde få men jag hade ovanligt hög. Långt blev det och ungefär sådär gick det väl till. Det var inte lätt men ut kom hon ju till slut och då var allt värt det. <3

 (För större bild, klicka på dem!)