Kan ni förstå att jag gått 10 (!) dagar över tiden?! Det fanns inte på kartan att jag skulle gå över mer än en vecka i alla fall. Några dagar var man väl litelitelite beredd på men 10 dagar? Det är mycket. Vissa stunder känns det helt okej men vissa stunder känns det verkligen hopplöst. Nu spelar det ju ingen roll heller vilken dag hon kommer bara hon kommer innan dom börjar med igångsättning. Fick tid för första kontrollen på tisdag, är då i prick v. 42+0, tycker det känns väldigt sent att börja kolla då först men det fanns tydligen ingen tid/gick inte att få en tid på fredag eller måndag ens. Dumt, men det är väl så det ska vara. Tänk om hon bara kunde ha kommit för några dagar sen iaf så vi hade haft henne hemma och äntligen fått börja vårt nya liv med en till familjemedlem. Jaja, hon kommer väl ut till slut iaf och då är det väl värt väntan så man får försöka se det så.
Jag börjar till och med bli less på att mina blogginlägg handlar om samma sak. Men det är det som snurrar nu i huvudet, speciellt när jag är ensam på dagarna och inte gör så mycket så hinner det gå väldigt upp och ner. Som sagt, ibland är det helt okej och ibland känns det som att jag gör vad som helst för att få det att iaf börja hända nå. Kanske skulle göra som jag tänkte förra veckan och dansa runt som ett pucko här? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar